Klubben öppnade lördagen den 4 oktober 1958 av entreprenören Hasse Wallman (som senare skulle etablera "Wallmans Salonger"), och var i verksamhet till slutet av mars 1966.
Silas Bäckström
Håkan Sterner och hans band 1959
Rockflugan Håkan Sterner och hans band slog igenom på Nalen 1959. Några år senare var han kung på Kingside.
Det pratar vi visserligen inte om i programmet men ändå...
Håkan var en del av Kingsides artistskola. Han blivande fru Inga-Britt Ek undervisade i jazzbalett.
Ett annat tungt namn på Kingside var Silas Bäckström. Med bravur spelade han "Tutti frutti" på trombon i kabarén.
Senare mer kän från Cornelis Vreeswijk-sällskapet.
Husets historia
Huset uppfördes som ett hem för gamla med särskild ungdomsgård avsedd för föreningslivet i S:t Görans församling.
Ungdomsgårdens lokaler är idag delvis lägenheter och delvis lokaler för uthyrning.
Huset ritades av arkitekt Nils Grep. Ritningarna var klara år 1945 och byggnaden uppfördes mellan 1947 och 1949.
I slutändan kostade huset omkring 2,2 miljoner kronor att bygga.
Hyran för en lägenhet var till en början 123 kronor i månaden.
Sveriges modernaste ungdomsgård...
Kingside på Kungsholmsgatan 153...
Vattenhål för ungdomar i 1950- och 1960-talets Stockholm
Huset byggdes 1949 och uppfördes som ett hem för gamla med särskild ungdomsgård avsett för föreningslivet i St Görans församling. I de stora lokalerna på bottenvåningen drevs först en ungdomsgård, som när den byggdes ansågs vara "Sveriges största och modernaste i sitt slag". Ungdomsgården St: Göransgården upptog tre våningar – den hade samlingslokal och bibliotek och hela 17 olika föreningar hade sina egna lokaler.
The Spotnicks från Göteborg
Kingside – ett stycke Stockholmshistoria I gårdens samlingslokal kom efter några år den kända musik- och dansklubben Kingside att drivas. Kingside startades av Hasse Wallman, en känd nöjesprofil i Stockholm som börjat jobba på S:t Göransgården. Där fick han idén att starta Kingside. Klubben blev den första inom den framgångsrika nöjesrörelse som blev Wallmans Salonger.
På Kingside uppträdde en rad kända artister, till exempel sångerskan Anita Lindblom. Ungdomsgården övergick i slutet av 60-talet till föreningslokal och under 80- och 90-talen delades den upp i kontor och musikstudio. Musikstudion övertog namnet Kingside.
Nalen på Gata Regerings 74 och...
NALEN eller Nationalpalatset byggdes 1886–87 som ordenshus åt Ordenssällskapet Enighet och Vänskap. På bottenvåningen drevs olika restauranger fram till 1934 då Gustaf Topsy Lindblom tog över och begreppet 74 Gata Regerings lanserades. Han var vd för Nalen
Jazzepoken var Nalens storhetstid.
1933 och 1960. Under hans tid var Nalen Stockholms främsta nöjespalats, där alla de stora artisterna framträdde framför allt under den svenska jazzens gyllene år fram till mitten av 1960-talet. Nalen var stället där "allting händer och mycket fötter".
Topsy Lindblom gick ur tiden 1960 och under de kommande åren fick popen allt starkare fotfäste i nöjeslivet. Även de nyare rockbanden hittade till Nalens scen men allt fler musikklubbar dök upp i stan som lockade den unga publiken.
Twist - syns tydligt ju...
I början av sextiotalet drog popen in på Nalen. För att tillgodose alla smaker var också vissa kvällar i veckan vikta för jazzen. Omkring 1963 började trasslet med myndigheterna. Stockholms Stad meddelade nämligen att huset skulle rivas inom kort. 1964 krävde Nalens chef, Lindblom jr, att myndigheterna skulle ordna nya likvärdiga lokaler i innerstaden, annars vägrade man att flytta. Myndigheterna med Hjalmar Mehr i spetsen var helt överens om att Nalen skulle leva kvar och lovade att ordna likvärdiga lokaler.
Carl-Eiwar Carlsson
I detta sammanhang bör också sägas att popen tillsammans med de låga entréerna gjorde att Nalen vid denna tid hade enormt höga publiksiffror. Folk stod i niodubbla led runt kvarteret, timme efter timme, för att komma in, trots att det bara serverades saft och äpplen.
Publiken som var mellan 15 och 20 år drogs dit, dels lockade av musiken och dels av stämningen som kristallkronorna och den övriga inredningen gav.
Tongivande i Harlem de här åren var Carl-Eiwar Carlsson.
Han fungerade som någon slags kom-fram-och-säg dvs konferencier men var även verksam vid Sveriges Radio och pappa till många av den tidens radioprogram för ungdomar som tex "Tio-i-topp".
Under dessa år förde Nalens ledning en ständig kamp med myndigheterna. Löftena om nya lokaler rann alltid ut i sanden och rivningshotet kvarstod. Lindblom jr fick nu bara hyra på tre månader i taget. Vid flera tillfällen sattes rivningsdag ut men så sköt man på den.
Jerry Stenbeck in action med några av sina band!
1966 utarbetade fastighetskontoret ett förslag till ersättning för Nalen.
Då satte sej en annan myndighet, barnavårdsförvaltningen, på tvären.
Sen följde en period då ingenting hände utom att dessa myndigheter satt och hänvisade till varandra.
I mitten av sextiotalet kom ytterligare ett irritationsmoment in i bilden. Mellanölet infördes och en rad mindre musikställen fick tillstånd.
Följden blev att Nalen fick svårt att konkurrera med saftkobbel så man ansökte om mellanölstillstånd.
Publiken fanns i stort sett kvar, men de kvällar man vände sig till äldre var det ojämnt. Nalens ansökan blev naturligtvis avslagen och man försökte igen, men med samma resultat. Lindblom jr fick inget tillstånd fast han försökte förklara för myndigheterna värdet av att behålla ett traditionsrikt musikställe av hög klass. Men ingen var intresserad. Dessa avslag varvades med rivningshotet och när slutligen rivningsdatum sattes ut till 1 februari 1968 gav han upp.
1967 blev Lee Kings sista bandet att uppträda innan Nalen slog igen. Samma dag fick Lindblom Jr ironiskt nog sitt öltillstånd. Tyvärr var det för sent.
På 1970-talet förvärvades huset av Lewi Pethrusstiftelsen.
Sedan 1997 ägs Nalen av SAMI (Sveriges Artisters och Musikers Intresseförening)
1955 öppnades en kommunal ungdomsgård på Stora Essingen. Kommunala ungdomsgårdar ploppade under 1950-talet upp över hela Stockholms stad. De kommunala ungdomsgårdarna skulle, som det formulerades i en officiell utredning från Barnavårdsnämnden: "vara en samlingsplats för ungdomar på fritiden och ett centrum för mångskiftande fritidsaktiviteter".
Ungdomsgården på Stora Essingen höll till i lokaler på Flottbrovägen 3. Senare, kom Essinge ungdomsråd som var organisationen som bedrev verksamheten, även att öppna upp en filialungdomsgård på Lilla Essingen med lokaler på Luxgatan 22.
Dokumentet till höger visar på en verksamhetsberättelse för år 1966 för de båda ungdomsgårdarna. Här får man bl.a. veta att ”Essingeungdomar som tillhört något popband” fått låna ungdomsgårdarnas lokaler för musicerande samt att ungdomsgårdarnas gemensamma föreståndare önskar att ”ungdomarna i framtiden blev mer aktsamma om gårdens inventarier”.
På 60-talet fanns det ungdomsgårdar överallt. Mitt favorithak var Drottninggatan men minns inte om det var 24an eller 26an...
Stockholms kommunala ungdomsgårdar erbjöd på 1960- och 1970-talen en scen för såväl etablerade som oetablerade musikakter. Otal var de, både svenska och utländska, pop- och rockband som under decennierna i fråga uppträdde på en ungdomsgård.
Intill går det att se ett utskick ifrån produktionsbolaget Be-La Produktion hösten 1969 till Essinge ungdomsråd där man gör reklam för musikakterna i sitt stall.
Här hittas soulmusik ifrån Ad-Libs och den ”färgade vokalisten” Al Sharp & His Funky Flames. Även poporienterade orkestrar som Nightcaps och Mades finns med på repertoaren. Som sista band på listan hittas NQB, ett ”nytt flickband med ambitioner att vara bäst”.
Bland soloakterna finns bl.a. Thomas Hagström ”en rutinerad och skicklig diskotör som om så önskas kan kompletteras med ett par söta go-go girls”.
Om Essinge ungdomsråd, som drev två ungdomsgårdar på Stora- och Lilla Essingen, verkligen bokade någon av Be-La Produktions akter berättar inte arkivmaterialet.
1950-talet – fritt fram för ungdomsgårdar i Stockholm. Barnavårdsnämnden hade vunnit en viktig seger, men som god segrare försökte den gjuta olja på vågorna ...