Min skolfröken Barbro Sköldunger tyckte att jag skulle vara med i Barnens Brevlåda på radion. Hon övade sånger med mig på rasterna men det var ingen som ringde till Farbror Sven (Jerring) så av brevlådan blev det inget.
På skolans julfest 1956 - när alla klasser gjorde ett nummer och man samlade ihop pengar till sexornas skolresa kommande sommar - fick jag, Gunilla och Per-Olof vara med och sjunga.
God min fru, jag ser min fru, ni Lillan har i famnen, ljöd sången.
Bebisdockan jag hade fått av min mormor i julklapp hade röda stövlar med vitt kaninskinn runt kanten. Stövlarna ramlade av hela tiden av. Oberörd av publiken som bara barn kan vara tog jag upp och satte på dem igen vilket väckte muntration och glada skratt. En revyådra var född...
Holger Hovmarks
Barnkör
1959-1962
Tyvärr finns inga bilder på det.
Men läs gärna om Holger Hovmark här.
Den 1 december 1962 fick jag efter provsjungning i Karlaplansstudion vara med i den nya radiokanalen P3 stora ungdomssatsning Stacken med Kersti Adams Ray och Johan Sandström.
Don´t treat me like a child hette låten som Helen Shapiro sjungit in på platta.
Anita Lindblom och Jan Höiland medverkade också.
1965
16 år och på gång
(i korviga strumpor)
(Sigge på Gotlandssemester 1959 har ingenting med mig att göra men det är ett fint klipp)
Den 5 december 1964 fick jag för första gången vara med i Frukostklubben som då sändes från en källarlokal i Gamla Stan. I programmet medverkade även dragspelaren Andrew Walter som hade varit på chartersemester till Mallorka och bränt sig för mycket i solen, ett äventyr som dåförtiden var så ovanligt att han intervjuades om det i radion.
Jag var med i Frukostklubben 1974 också och sjöng då en låt från plattan med Waduwill.
Jag måste leta fram min frukostklubbsnål!
Här är den!
Den föreställer radiotrollet Kaffepetter
Jag kom plötslig ihåg hur det kom sig att jag fick vara med i Frukostklubben 1964.
Det var en talangtävling på Berga teater i Åkersberga och jag tog tåget dit med en kompis. Skådespelaren Stig Järrel utgjorde någon slags jury. Han bodde ju på Stora Tuna i Österåker då.
Han ringde programledaren Sigge Fürst och Bertil Perrolf som var producent då.
Tio år senare var det producenten Roland Eiworth som ringde och bad mig komma.
- Vi tänkte att det kanske har hänt något med dig, sa han.
Och det hade det ju. Plattan "Reser vi tillsammans" var inspelad och nosade på Svensktoppen.
Vi tog spårvagnen - 8:an tror jag - från skolan på Söder via Hantverkargatan till Fridhemsplan och
artistskolan på Kingside.
Jag gjorde som Lena Ph, sydde mina egna klänningar...
Kingside 1962/63
På piano Christer Nathanaelsson
Bildjournalen gjorde reportage om oss
Och som vanligt fick jag heta Andersson
Och på ungdomsgården Kvarntorp i Täby kunde man få dra en och annan låt med band som Mascots, Sleepstones och Leif Burken Björklund och hans Burkar.
Riksparaden på Skansen
Och så var man med i Riksparaden förstås.
Där hade många av de stora börjat.
Allan Beer med två av jurymedlemmarna under scenen.
Han jobbade på Året Runt och rekommenderade mig till Leif Kronlunds orkester som var det absolut största som fanns just då i Sverige. Alla sångerskor började i hans orkester. Vilken chans! Men jag var 15 år och fattade inte det. Jag tackade nej. Jag hade ju redan lovat Folke Tunbergs okända band från Vallentuna och ett löfte är ett löfte.
Det är nog det dummaste jag någonsin gjort. Om det är något jag ångrar så är det det.
Kort efter fick jag en förfrågan av Olle Bergman och hans orkester - som jag aldrig hade hört talas om men som var nästan lika stort som Leif Kronlunds. Jag tackade nej till honom också. Av samma skäl. Jag minns fortfarande hur korkad han tyckte att jag var. Och det hade han dessvärre rätt i.
Chansen kom aldrig igen.
Vad lär man sig av det? Att ibland bryta löften? Ja, kanske det...
I samband med Riksparaden bjöds vi på middag på Sollidens restaurang.
Några år senare sjöng jag där. Fin krog på den tiden.
Nya Ansikten var en tävling i vilken man förväntades visa framfötterna.
Trea kom jag som bäst.
Sångtävlingar ar definitivt ingenting för mig. Jag hade aldrig klarat Idol. Usch!
Jag lägger in de här bilderna av två skäl:
1) vi presenterades för publiken av tv-legenden Olle Björklund. (En annan gång för övrigt av en spritdoftande Lasse "Här är ditt liv" Holmqvist) och
2) Jag fick sjunga med legenden Tore Swanerud, en helt underbar musikant som sa att han gillade att kompa mig. Här hette låten Besame Mucho.
Underbara Tore! Åh, så bra han var.
Jag fick vara med i Barnens Dags revy på Södra teatern senare och fick då
glädjen att få sjunga med Tore igen.
Aha!
Nu förstår jag hur jag kom in på Stockholms stads ungdomsgårdar! Det hade jag absolut glömt. Inga Sweyert (se om nöjespatrullen ovan) förestod någon slags förmedling som skickade runt oss unga "artister" på stadens ungdomsgårdar för att underhålla. Det ena gav uppenbarligen det andra.
Några av dessa "scenshower" har jag bilder på. Det här tror jag är Enskede gård.
Banden som spelade på gården tvingades kompa den gästande "artisten".
Stackars krakar. Med tanke på hur unga, oerfarna och dåliga de själva måste ha varit så var det nog ofta en pärs för oss alla. Inte minst publiken.
Tufft med shure-mikrofon i alla fall.
Jag köpte en egen sedan hos Kaminskys musikaffär på Kungsholmen för 600 spänn så där...
Det var jättemycket pengar 1966.
Jag gick ju på Kingsides Artistskola då och där i cabarrén fanns två pianister. Vid ett tillfälle bad jag Hans Blumenthal följa med och kompa. Det gjorde han som synes. Gaget var 40 kronor och han fick hela slanten.
Nalen
 |
| Nalen på 50-talet. |
Repetition i Cabarrén med Elisabeth och Bettan
Men så otroligt fult klädda vi var! Oj oj oj...
 |
| Nalen i mitten av 60-talet Bokföring 1965 |
Gamla Godingar
40 år senare får vi oväntat kontakt via en chatt på nätet där vi bubblade musik som Peter 58 och Anna 48 eller liknande.
- Va?! Är det du?
- Och du?!
Då träffades vi förstås och började lira. Sedan letade vi upp gitarristen Rune Andreasson från Kingside, en väl känd rockkung på sin tid, grammofonproducent och tung radioman. Så blev vi plötsligt tre. Basisten fick vi också fatt i men han hade inte tid just då. Det var vår och han var grönsaksodlare. Dessvärre dog han innan vi hann återförenas. Bosse Nerelius hoppade in på bas och så spelade vi dansmusiken på min 50-årsfest.
Hasse blev förstås också ett tungt vägande inslag i revyns Vallentuna Salonger under flera år. Att han dessutom är en enormt skicklig Art Director gjorde absolut ingenting. Ingen gör så snygga trycksaker som han och det hade vi väldigt stor nytta av...
En gång när vi lirade på en dans någonstans så ringde plötsligt telefonen i Hasses bröstficka.
Han hade båda händerna upptagna och kunde förstås inte svara så jag sjöng mig fram till solot i låten varpå jag fiskade upp mobilen.
- Hasses telefon mitt i musiken!
- Kan jag få tala med Hasse, undrade damen.
- Nej det går tyvärr inte. Han är upptagen just nu.
Därmed var solot slut och det var dags att sjunga vidare.
En annan gång var Hasse och jag högsta vinsten i ett lotteri.
De som vann fick en spelning med oss vid valfritt tillfälle.
Jag minns inte vem det var som vann men vi spelade på Björn Borgs Sportsclub ute på Lindö golf.
