Kärleken

Kärleken är evig!

Det är bara föremålen som skiftar.

Gammal klyscha men ack så sann...

Claes 1963

All my loving hette Beatleslåten till vilken vi hade en liten gullig fling

Han bor numera i Amerika. Vi ses ibland och håller kontakten.

Så ryckte han in i lumpen och köpte sig en fin Rambler.

Den åkte vi omkring mycket med hela gänget. 

*** 

Jag fick några bilder från Camilla som hon hittat i sin mamma Liljans fotoalbum. De är från 1973-1974. Han heter Lennart och var trummis i vårt band. Gitarristen Clas är också med på en av bilderna. Lennart och jag var förlovade i nio år. Men allt har sin tid och somligt gör sig bäst som minne.  

Ett blogginlägg från 2012

Nu har någon uppenbarligen lyckats hitta en LP jag spelade in 1974.

Det var ju himla kul. Tack för det!

Vilket kärt återhörande för mig! Varenda låt har sin historia. "Visa på Sängkanten" testades för Svensktoppen och kom nästan in. Den hamnade på elfte plats vilket ansågs vara en stor framgång. Inga andra låtar testades.

Jag är djupt imponerad över vårt land som har vett att arkivera precis allting. Men det känns krätt konstigt att vara arkiverad, måste jag erkänna. Det visste jag inte. Jag undrar var detta kommer ifrån. Jag kan inte tänka mig något annat än Sveriges Radios grammofonarkiv. Men det kanske sparas skivor på KB precis som tidningar. Inte vet jag. Synd att man bara får höra snuttar av låtarna. Med tanke på att sångpåläggen är gjorda rakt av på två timmar (i en tid när Abba använde en hel månad  i en 16-kanalers studio till sin Waterlooplatta. Därav kvalitetsskillnaden) så är den helt okej.

Gitarristen hade lirat med Jimi Hendrix. Han skrev låtarna och jag skrev texterna. Vi skulle erövra världen. Studio Decibel på Katarinavägen i Stockholm hade åtta (8) kanaler vilket var enastående då. Studiokostnad 300 kronor i timman. Svindlande summor, tyckte man. Vi fick två dagar på oss. När det blev min tur återstod bara två timmar för samtliga. Sanslöst! Det går nästan inte, kan jag tala om för er som inte varit med i den svängen.

Bild på skivans baksida. Fråga inte mig hur de tänkte...

Vi hade klättrat i trän över en frusen sjö som man gjorde på

den tiden och tagit fina proffsbilder i färg.

Men Marilla hade inte riktigt råd med det så vi fick

nöja oss med ICA-reklam.

Men jag var 24 år och livet lekte. Att Marilla, som Hasse Edlers skivbolag hette, inte hade råd att använda våra fina färgbilder till skivomslaget var ju rätt trist förstås. Efter det sa vi alltid Mårilla om bolaget. Vi hade rätt många åsikter om slutprodukten faktiskt men naturligtvis ingen talan. Och sedan satt jag fast som i skruvstäd i fem år på grund av kontraktet. Det var precis lika illa med det som det är med mitt bokkontrakt nu. Skillnaden är att jag struntar i det. Skivan är faktiskt konverterad till CD.

Det här var samma år som Abba vann Eurovision med Waterloo. Och vi spelade förstås alla Abba-låtar. Och det var sannerligen inte enkelt. Men Abba bodde i Vallentuna då och man kunde faktiskt ringa Benny Andersson och fråga vilka ackord det skulle vara i låtarna. Det gjorde vi också. Känns lite konstigt så här efteråt, måste jag säga men så var det.

Plattan finns numera på både Spotify och Deezer.

Nynäshamn

Jag hade några bättre bilder i en annan dator som jag nu har lagt in. Annars ligger det mesta undanstuvat i lådor och karatonger. Den svarta klänningen var helt underbar. Hellång och med naken rygg. Jag hade den i flera färger och tyckte bäst om den gula. Det skulle inte förvåna mig om den finns kvar någonstans i gömmorna. Jag tror det. Och det här var bara början eller i varje fall bara en bit på väg. Jag debuterade redan som sjuåring. Det finns bilder på det med någonstans.

Och den där Customanläggningen med vadderade förstärkare och högtalare i vitt med silverstänk var helt nytt för Sverige. Det var bara vi och Solar Plexus som hade dem då - Monica o Carl Axel Dominique m Tommy Körberg alltså. Fast de hade en size större förstås.

 

Jag blev väldigt nostalgisk av det här och började undra över bilden ovan. Det var inte så ofta man fick foton från tidningar men den här var publicerad i Nynäshamnsposten. Det var nyårsafton och fotografen kom ner mitt under spelningen nära tolvslaget.

Där man stod och sjöng - man kan inte direkt kalla det en scen - var man omgiven av en rotunda bestående av stora panoramafönster ut mot hamnen. Där stod man och såg hur upplysta gotlandsbåtarna kom in och lade till. Det var mycket vackert.

Hotellet brann dessvärre ner några år senare. Det var en stor förlust.

"Musiken är mycket viktig. Orkestern vi har nu

är en riktig satsning. Det märks direkt på

publiktillströmningen." :-)

Eskilstuna

När jag nu ändå håller på så ska jag visa er ett klipp från Eskilstunakuriren sommaren 1974. Plattan har just kommit ut och vi ska spela på Smögen hela sommaren. Underbart. Stugan var hyrd och katterna skulle följa med.

Men något gick stöpet och vi hamnade i Eskilstuna av alla ställen med katter och allt. Där hyrde vi in oss hos en gullig liten tant som älskade musiker. Hon hade en liten svart hund som var så gammal att den inte orkade hoppa upp på soffan. Men hon lyfte den så gärna. När jycken dog ett halvår senare skickade hon ett vykort och talade om det. Som hon sörjde sin livskamrat!

Vi spelade alltså på statt fem kvällar i veckan sommaren 1974 innan vi fortsatte till Nyköping. Varför vill jag då visa det här? Jo, för att det var här jag träffade Bosse. Han är till och med med i klippet fast felstavad. Han kom med blommor varje kväll och med röda rosor på slutet till min dåvarande fästmans stora förtret. Det sa snabbt tjong i medaljongen, om man säger så.

Chers låt "Dark lady" var Bosses favorit. När jag och bandet hade lämnat Eskilstuna och skulle spela första kvällen på statt i Nyköping kom ett telegram: "Sing Dark Lady for me please!" Än idag undrar jag varför han skrev på engelska.

Jisses vad jag gick på det.

Och som alla andra man ska se upp med så flyttade han in hur fort som helst. Plötsligt en dag så bara stod hans möbler i mitt hus helt enkelt. Och sedan rullade det på tills han drog som en avlöning sex år, ett utomkvädeshavandeskap och två barn senare. Jag kände igen rätt mycket av det som tjejerna hos Malou i morse berättade om sol-och-våraren de varit tillsammans med. Men det är en annan historia och inte fullt lika kul som den musikaliska. Det har emellertid spekulerats så mycket om mig och Bosse hos daddyn och fucken så jag tänkte ni skulle få se det här.

Vi var ett väldigt tjusigt par faktiskt.

Kolla in bilderna från ett fint kalas i Köpenhamn 1975.

Och kolla frisyren!

Det var min svärmor som tyckte det var fint med så mycket som möjligt av precis allt. Klänningen var otroligt vacker modell svindyr. Jag fick eller köpte den av gitarristens flickvän som i sin tur hade köpt den i London på någon speciell gata som jag glömt namnet på. Carnaby street var det förstås.

Den var hellång och helsvart med gula sömmar från midjan och ner, öppen hela vägen fram men knäppt med kanske hundra gula knappar som satt tätt tätt och som var och en hade sin egen hälla. 

Börres kostym var grön. Han var stor och stark och mycket manlig. Jag var gravid med utomkvedshavandeskapet här och mådde egentligen ganska dåligt, minns jag. Ja, jag var gravid under alla våra år tillsammans känns det som. Eller hade småbarn med kolik.

Vi bråkade aldrig. Så fort jag försökte tryckte han upp tidningen framför sig och sa att han minsann inte hade några problem. Var det något jag tyckte måste diskuteras så fick jag väl diskutera det med mig själv då. Så det var liksom inte mycket idé. Och jag trivdes rätt bra med hans förträngande positiva livssyn. Vi hade kul för det mesta.

Eskilstuna statt brann för övrigt också ner till grunden i en anlagd brand för några år sedan. Det tror jag faktiskt att även den i Nynäs var. Eller så förväxlar jag det med att ägaren på 70-talet, en konstnär med stora alkoholproblem, flera gånger hotade bränna ner det. I vilket fall som helst så brann båda hotellen långt sedan WaDuWill gått i graven.