Något senare.
Jag kommer att tänka på, när jag läser artikeln ovan, att jag fick världspresidentens standar vid det här tillfället i Piteå. Och att någon stal det. Inom Lions är det nämligen väldigt märkvärdigt med en lionspresident och då särskilt en världsdito att till och med hedervärda gamla gubbar lätt gör sig till tjuvar.
I en senare mailkontakt med världspresidentens medarbetare frågade jag därför om jag kunde få ett nytt. Det kom omedelbart - med flyg från USA och med DHL eller vilket företag det nu var som lämnade det vid min dörr två dagar senare.
Sanslöst egentligen.
Jag ska plåta det vid något tillfälle och lägga ut bilden under Lionsfliken. Jag har nog två presidentstandar förresten. En världspresident innehar nämligen bara sin titeln ett enda år. Sedan kommer det raskt en ny. Och den presidenten från USA lyckades jag locka ända till Vallentuna...
Här på bild med barnens far (och borgmästaren Nesterov) på sjukhuset i Novozybkov.
Han hjälpte oss att fixa i ordning två ambulanser och körde sedan den ena genom Ryssland åt oss.
Därmed kan man väl säga att vi var kvitt.
En minst sagt bleknad fax av en artikel.
Jag kan åtminstone se att det handlar om vår leverans av två ambulanser 1989 eller 1990.
Här blev vi intervjuade av chefredaktör Vitaly Kharkevic som blev min gode vän och senare har besökt mig här hemma.
Och det här bör ha varit invigningen av vita sjukhusbyggnaden.
Ingen aning
Anders Rönnholm, tolken Tamara, jag och Roger Larsson (transportansvarig) var ombedda att komma till en park och titta på rysk folkdans. Vi ser ju väldigt skeptiska ut så det var kanske något annat också. Plötsligt ville borgmästaren att jag skulle hålla tal till publiken. De håller tal i tid och otid där borta. Jag minns inte vad jag sa mer än att
- Och om ni har vägarna förbi Vallentuna någon gång så är ni allesammans välkomna hem till mig!
Då skrattade publiken i alla fall och stämningen blev väldigt god.
