För Frida Lovisa (1891-1968) och Karl Johan (1883-1957) Pettersson i Huvudsta, Solna, var det en glädjens dag. Efter sju söner hade de äntligen fått en dotter. Därmed var det slut på barnafödandet för Frida Lovisas del. Hur hon lyckades med det visste hon förmodligen bara själv.
 |
| Anni-Marie 1926 |
De sex första barnen hade hon sannolikt fött hemma i utdragssoffan. Kanske hade hon hjälp av sin mor Emelie Carolina (1868-1927) då, Kanske hade hon hjälp av andra mer erfarna kvinnor eller någon klok gumma. Ingen vet längre hur det faktiskt gick till.
År 1926 låg Allmänna Barnbördshuset vid Fiskartorpsvägen 15 i Lill-Jans skogen. Där fanns 60 vårdplatser och av de journaler som finns tillgängliga framgår att vårdtiden vanligen varade i 10-14 dagar vilket måste ha varit rena semestern för många.
Långa raden
Frida Lovisa arbetade som diskerska och möjligen också kallskänka på restaurant Oden vid Odenplan. Hon promenerade genom Ingentingskogen för att komma dit och gick samma väg tillbaka. Barnen brukade otåligt vänta på henne om kvällarna. I bästa fall kunde hon ha med sig något gott som blivit över.
Novilla
Från bergknallen utanför Novilla
Fattigt men kärleksfullt
Dragspelsmusik från Huvudsta
Det var bara när föräldrarna någon gång kom på besök - sedan storebror Kalle skaffat bil - som dragspelsmusiken
Bröllopsresan skulle bli en tur genom södra Sverige.
I köket fanns vedspis, skafferi, diskbänk och några skåp. I hallen stod en ottoman, ett skrivbord, en byrå med spegel över och ett skåp med en radiogrammofon på.
Dragspel
I 60-års åldern skaffade Anni-Marie ett dragspel,
Hon älskade enkla sommarblommor som krasse, ringblommor, löjtnantshjärta och stockrosor.Anni-Marie och Arne fick ett gott liv tillsammans. Inte minst för att det resulterade i tre barn, sju barnbarn och så här långt tre barnbarns barn.
Klockringning
Allmänna Barnbördshuset kom från början till för att minska mödra- och barnadödligheten bland fattiga. Värst drabbade var barnen och många dog späda helt i onödan. Många barn saknade mat och att någon som tog hand om dem på dagarna medan föräldrarna arbetade. De enda som dittills hade brytt sig var kvinnor från förmögna familjer som engagerade sig och arbetade frivilligt i olika välgörenhetsorganisationer.
Pappor var portförbjudna. De fick nöja sig med att se sina kära genom fönstren och vinka från gårdsplanen utanför.
På den tiden hade gravida kvinnor rätt till två veckors ledighet före nedkomsten. De var därefter "i princip skyldiga" att inte arbeta de följande sex veckorna. För att kompensera i synnerhet industriarbetande kvinnor fanns ett statligt stöd som motsvarade ungefär två tredjedelar av lönen. I övrigt fick de klara sig själva.
Det är inte troligt att Frida Lovisa fick del av den där ersättningen. Hon kan knappast ha ansetts arbeta inom industrin. Moderskapspenningen som gällde alla genomfördes först 1931. Som vanligt fick hon nog klara sig själv.
Så här i efterhand kan man undra hur det var för Frida Lovisa att traska hela vägen hem den dryga halvmilen genom skogarna. Var det någon som kom och mötte? Fick hon sällskap längs vägen? Bar hon sin nyfödda lilla dotter i famnen eller låg barnet varmt nedbäddat i den skrangliga barnvagnen? Ingen vet.
 |
| Långa raden vid Storgatan |
Fredriksborg
Familjen bodde just då i Fredriksborg på Ingentingsgatan 16 i Huvudsta, en adress de delade med minst åtta andra familjer. Därhemma väntade familjens andra barn på sin mamma. De var två, fem, sju och nio år gamla och hade i bästa fall tillsyn av någon släkting eller granne.
Som de flesta andra barn i Huvudsta på den tiden fick syskonen Pettersson oftast klara sig själva bäst de kunde eller med hjälp av de vuxna som råkade finnas till hands.
Karl-Johan, som var målare, måste arbeta när arbete fanns att få. I synnerhet som han var låghalt och något handikappad. Som femåring hade han trillat ner från ett träd och brutit benet. Det var inte tal om att söka läkarvård för ett brutet ben. Den sortens pengar fanns helt enkelt inte. Hans ben fick därför läka ihop av sig självt och blev kortare än det andra. Men arbeta kunde han. Och det var många munnar att mätta. Karl-Johan var en vänlig människa med gott humör. Det var från honom Anni-Marie hade fått sitt vänliga sinnelag. Och så kunde han spela dragspel...
Anni-Marie hade inga minnen från Fredriksborg. Familjen måste därför strax ha flyttat vidare till Sandsborg som hon däremot kom ihåg. Huset, en rödmålad, kall och dragig länga om fyra lägenheter som saknade både vatten och avlopp låg vid Storgatan och kallades Långa raden.
- Man fick pumpa upp vatten ur en brunn på gården, pulsa i snön och bära in det, berättade Anni-Marie långt senare.
- Sedan fick man förstås bära ut slasken också. Men det var lika för alla. Det var ingen som klagade.
Försäkring
Karl Johan var så lycklig över sin lilla dotter att han lät försäkra henne hos Svenska Livförsäkringsanstalten. Avgiften om 50 öre i veckan var emellertid mer än vad familjen hade råd med. I december 1927 förvandlades försäkringen till ett fribrev utan att premie. Anni-Marie kunde därför kvittera ut 162 kronor när hon 1986 fyllde 60 år.
Men tanken var fin. Och det är det som räknas.
Barnkrubba
 |
| Barnkrubban i Huvudsta |
De första småbarnsåren tillbringade Anni-Marie på barnkrubban i Huvudsta, när föräldrarna arbetade. Det var en slags dagis med stränga sköterskor i vita, stärkta förkläden som styrde verksamheten med hård disciplin.
Anni-Marie trivdes inte. Det stod klart för alla som långt senare fick bläddra i hennes album och höra henne berätta.
Anni-Marie trivdes bäst i familjen.
Så snart hon kunde fick hon klara sig själv med hjälp av bröderna när föräldrarna arbetade.
 |
| Anni-Marie med bröderna Kurt och Karl-Erik |
På ålderns höst var Frida Lovisa överkänslig mot vatten och rengöringsmedlet Surf som var på modet. Hon var tvungen att använda gummihandskar när hon diskade. Hon hade helt enkelt diskat för mycket i sitt liv.
Söderbönan
När Anni-Marie var sex år följde hon en dag efter en granne till jobbet. Hon var pratsjuk och lyckades smita med ombord på bussen till stan. Väl framme stod hon plötsligt ensam mitt i trafiken. Södermalmspolisen fick hjälpa den skärrade sexåringen hem. Efter det blev hon skämtsamt kallad Söderbönan av bröderna.
När Anni-Marie var åtta år gick flyttlasset till en modernare lägenhet om ett rum och kök i Novilla på Vinkelgatan 3 i Huvudsta. Där fanns vedspis, kallvattenkran och vask.
I köket stod kökssoffa, bord och stolar och i rummet fanns både kamin, ottoman, några skåp och en radio.
I en kombinerad vedbod på gården låg utedassen på rad och i källaren fanns tvättstuga med pannmur att tvätta kläder i.
På bilden till höger ses Frida Lovisa i slutet av 40-talet med barnbarnet Irene i gröngräset utanför Novilla.
Bakom henne ses skjulet i vilket utedassen låg på rad.
Novilla låg där nuvarande Skytteholmsskolan ligger idag.
Från bergknallen utanför Novilla
 |
| Arne och Anni-Marie ca 1948 |
Det är ingen tvekan om att Anni-Marie växte upp i en fattig men kärleksfull familj. De delade allt vare sig det gällde mat och potatis eller mössor och vantar. När våren kom och ljuset lockade dem utomhus hade familjen ofta picknick på gröna tuvor i bergskrevorna utanför Novilla.
Då kunde det hända att Karl-Johan spelade dragspel.
Frida Lovisa var inte sen att ta fram sitt munspel och spela med. Sedan sjöng de allihop av hjärtats lust med grannar och andra som hade vägarna förbi.
Anni-Marie och bröderna lärde sig också att spela munspel. Men när hon väl hade gift sig och flyttat till Vallentuna fick hon spela ensam. Här fanns ingen som kunde spela med. Hon saknade och längtade efter dragspelsmusik hela livet.
 |
| Besök från Huvudsta. I förgrunden Karl-Johan med dragspelet. |
Det var bara när föräldrarna någon gång kom på besök - sedan storebror Kalle skaffat bil - som dragspelsmusiken
ljöd över Bällsta. Då följde nämligen alltid dragspelet med.
Det finns en betydligt bättre bild från det här tillfället. Dessvärre är den just nu försvunnen.
Från vänster (mitt emot Karl-Johan Pettersson med dragspelet) sitter Anni-Marie Antonsson, Karl-Erik Pettersson med fru Greta och Frida Lovisa Pettersson
Vid den här tiden fanns ändå en viss tröst att få tack vare radion som dagarna i ända spelade Jularbo och Postflickorna likaväl som önskemusik med artister som Alice Babs, Povel Ramel och Harry Brandelius. Folkdansmusik var ett annat alternativ. Anni-Marie och Arne var i många år ivriga folkdansare i Tuna Gille.
Sommaren i Fiskebäckskil
1948 for Anni-Marie och Arne iväg tillsammans för att arbeta på en sommarrestaurang i Fiskebäckskil på Västkusen.
Vid sidan av arbetet startade de en egen affärsverksamhet genom att köpa in hemslöjd billigt och sälja med vinst.
Det var förmodligen ingen lysande idé. En del av sortimentet finns 75 år senare fortfarande kvar för arvingarna att nu fördela.
Bröllopsklockor
Anni-Marie och Arne gifte sig i Solna kyrka på nyårsafton 1948.
Hon blev Anni-Marie Antonsson och han fortsatte att vara Arne Antonsson.
De skulle hälsa på släkten i Dalsland och Bohuslän var tanken.
Det blev en strapatsrik om än lycklig tur på tandemcykel genom Sverige. Det var campingliv, ihållande regn, blöta kläder och ständiga punkteringar.
De kom till Värmland.
Där gav de upp, vände och trampade hem igen.
Om sanningen ska fram så är det något fuffens med den där cykelturen. Anni-Marie och Arne sa alltid att det var deras bröllopsresa.
Men om det hade varit sant så skulle bilderna här vara tagna sommaren 1949. Det är de inte.
Sommaren 1949 var Anni-Marie antingen höggravid eller mamma till en liten unge. Och en sådan släpar man inte gärna med sig på en cykeltur i ur och skur.
Det är därför troligt att den här "bröllopsresan" gjordes åtminstone ett halvår innan bröllopsklockorna ringde. Eller kanske ännu tidigare med tanke på att de faktiskt var i Fiskebäckskil 10/6 till 31/8 sommaren 1948.
Nåväl,
Anni-Marie och Arne flyttade in i Lillstugan på hans föräldrarnas marker i Bällsta. Där fanns kallvattenskran, vask för dagvattenavlopp och utedass i farstun. I övrigt fanns inga bekvämligheter. Men Anni-Marie var inte van vid annat så det gick fint. 
I vardagsrummet fanns kamin, matsalsbord och garderob.
Där fanns även tre extra små fönster varav ett var ut- och ingång för katten Pelle. Några kaniner i bur fanns på tomten där Anni-Marie anlade en trädgård delvis med växter från Huvudsta.
Hon jobbade också, "gjorde motstånd" som monteringsarbetare hos LM Eriksson (9/4 1951-19/12 1952 i fd möbelsnickerifabriken, gamla Sörabhuset), hon jobbade på WeTe-bageriet (Allévägen 6) och hon städade i skolan. Hon var som sin mor Frida Lovisa en riktig arbetsmyra, aldrig rädd för att hugga i.
Anni-Marie och Arne fick en tomt av hans föräldrar och byggde 1956 sitt hus i Bällsta. På samma adress startade de och drev Affärs- och tidskriftstryck innan verksamheten flyttade till granntomten och svärföräldrarnas då renoverade före detta ladugård där verksamheten pågår än i dag.
I samma takt som Arne satte, layoutade, tryckte, falsade och skar såväl tidningar som brevpapper och visitkort tog Anni-Marie hand om allt från plockning till häftning och banderollering.
Konsum
Hon var engagerad i Konsum också. 1983 var hon till och med på Kooperativ fortsättningskurs under två dagars internat på Vår gård. Hon var butiksråd och hade allehanda förtroendeuppdrag i den lokala butiken där Birgitta Ringström var den stora eldsjälen.
I 60-års åldern skaffade Anni-Marie ett dragspel,
gick på kurs och lärde sig spela.
- Det är upprörande, tyckte hon, att radion så sällan spelar Jularbomusik.
- Det är ju sånt som alla vill höra!
Hon glömde bort att hon hade fyllt både 80 och 90 och att det är annat nu.
 |
| En sommardag i "Gröna paviljongen" när livet var som bäst... |
Nyklippt och fin var hon...
 |
| Foto: Anki Antonsson |
Hon älskade enkla sommarblommor som krasse, ringblommor, löjtnantshjärta och stockrosor.
Om vintern var det julkaktus och amaryllis.
Hon fick alltid Saint Paula att blomma.
Blommor var även det genomgående temat i hennes porslinsmålning. De sista tallrikarna målade hon och brände till ett av barnbarnen när hon var långt över 90 år.
De höll ihop i vått och torrt tills han gick bort vid midsommartid 2009.
Och nu har hon följt efter…
Tack till Hallsenius begravningsbyrå.
Vi har haft en ljus och fin begravningsgudstjänst i Vallentuna kyrka idag under ledning av kyrkoherde emeritus Kurt Sundén. Den var allt annat än tung. Den gick snarast i glädjens tecken helt i mammas stil med dragspel, piano- och orgelmusik samt vacker sång framförd av Monica Enfjord och Thomas Sving, två fantastiskt duktiga musikanter som även sjöng och spelade för oss på minnesstunden i Klockargården.
Varmt tack!
Boeves psalm (dragspel o piano)
Tryggare kan ingen vara (248)
Griftetal med överlåtelse
Bibelläsning
I min lilla värld av blommor (sång o piano)
Nocturn av Evert Taube (piano)
Begravningsbön
Blott en dag (249)
Tysta skyar av Dan Andersson (sång o piano)
Välsignelse
Tröstevisa av Benny Andersson (dragspel o piano)
Utgång
Urnsättning
Avsked
Härlig är jorden (297)
Klockringning
 |
| Foto: Ingela Almén |
Alltid glad. Alltid omtänksam. Världens snällaste.
- Jag är ju nästan 100 år, sa hon ibland och såg förvånad ut.
Hon skulle ha fyllt 98 i januari.
Vi såg alla fram mot det. Hon kämpade men kroppen sa upp sig. Den hade gjort sitt.
Hon blev 97 år 9 månader och 14 dagar gammal.
Vi saknar dig oändligt men vi sörjer inte.
Vi är glada att vi fick ha dig så länge.
***
Copyright
Monica Antonsson där inget annat anges.
