Bettan, min kompis från realskolan.
Åh Kurtan...
Så mycket kul vi haft!
Tack kompis!
***
Min kompis Gunnar
Premiären var 1 maj 1956 och ingenting annat.
***
Thure
Beundransvärd!
 |
| Ulf Svan, Thure Jonsson och Tord Eriksson |
Jag kan inte påstå att jag kände Thure särskilt väl privat. Ändå var han en verkligt genuin vän. Det var det aldrig någon tvekan om. Vi fick kontakt i samband med den lokala kulturinventering som jag gjorde åt kulturnämndens musikkommitté 1980. Thure ringde och frågade om han, hans kompisar och deras musik kunde duga trots att han var både halt och lytt. Så småningom fick jag veta att han var en före detta skogsarbetare från Norrland som hade råkat ut för en arbetsolycka, förlorat ett öga och hade stora problem med ett ben eller en fot. Jag tror att han gick med käpp och var stelopererad både här och där. Han var med andra ord en riktig reservdelsmänniska som fått flera kroppsdelar utbytta. Men humöret var det inget fel på. Åtminstone aldrig som jag såg. Thure var frånskild men hade två fina söner. Jag tror det är dem man kan se nedan. Högintelligent (it-lärare i dataålderns begynnelse) var han, världens snällaste och nästan alltid glad trots alla sina krämpor.
Thure brukade samla sina kompisar hemma i köket i Ekeby om lördagarna. Där satt de och spelade dragspel, gitarr och flöjt. Själv sjöng han country med djup och innerlig stämma. Jag cyklade dit ibland med mina barn och då skulle han genast steka pannkakor till dem. Ungarna älskade honom.
Thure och hans kompisar ställde alltid upp närhelst jag behövde artister till Lördagstimmen och andra evenemang som vi ställde till med. För naturligtvis dög både han och hans vänner. Hela tanken med Lördagstimmen var ju att locka fram Vallentunas talanger av alla slag. Några av Thures kompisar var kanhända lite törstiga men de skötte sig och programmen blev bra för det mesta. Man ska komma ihåg att vi hade många hundra medverkande och ingen fick betalt.
Thure såg premiären på revyn 1995. Korviga strumpor, hette den. Han kom med färdtjänst och satt högst uppe på läktaren. Han kunde inte ta sig in någon annanstans på grund av sin värkande kropp. Dessvärre drog föreställningen över i tid så han blev tvungen att gå före finalen. Färdtjänstbilen väntade utanför. Han lämnade ett litet häfte till mig i garderoben. På något vis känns det nu när jag läser det som att han tog farväl.
Vi talades vid i telefon några dagar senare men vi sågs nog aldrig mer. Thure var väldigt sjuk. Jag har för mig att njurarna hade sagt upp sig då. Drygt ett år senare var han död på grund av en läkarmiss. Han fick en medicin som han helt enkelt dog av. Det var en stor förlust för oss alla.
Jag är glad att jag fick vara din vän Thure.
Jag är glad att jag fick vara din vän Thure.
Läs mer om Ture här.
***
Kära syster Kvast...
Barbro Staaf. Kära syster Kvast.
Oss häxor emellan. Som vi sa på Teneriffa. På skoj förstås.
Tyvärr finns hon inte längre ibland oss...
***
Jag sparar detta för att Bosse Nerelius var en stor kulturpersonlighet som full av entusiasm var en verklig eldsjäl för Jazzklubb Nordost som strax efteråt - den 22 maj 2006 - blev ihjälkörd av ett rattfyllo när han stod och väntade på bussen i busskuren på Teknikvägen, Vallentuna. En stor del av planerna för Vallentuna Teaters Vänner gick därmed om intet.
Bosse var en vänlig människa som brann för sina kära hustru Christine, sina barn och sin musik.
Han fick Täby kommuns kulturpris när jag var lokalreporter där.
