 |
| Brunkebergstorg 31 maj 1967 |
Jag får upp en adress i minnet: Malmtorgsgatan 3. Där låg postkontoret Stockholm 16 och en trappa upp satt jag och några tanter och sorterade barnbidrags- och folkpensionsanvisningar.
Jag var 15 år och året var 1964.
Huset rakt fram var ju Televerket och till vänster om den låg restaurang Gillet (som hade en tamburmajor i entrén) och Povel Ramels Ideonteatern. Gatan till vänster är Malmskillnadsgatan som redan då på sitt sätt hade dåligt rykte.
Stockholm 16 låg också till vänster om Televerket fast närmare UD, dvs bakom kameran. Från porten till Malmtorgsgatan 3 var det ungefär det som man ser på bilden ovan man såg. En för mig välkänd miljö alltså.
Mitt emellan låg en liten lunchrestaurang som serverade parisare och pommes frittes. Helt nytt i Sverige då. Absolut urgott! En gång i månaden gick vi dit efter lön (671:-/mån) och åt för 5,25 kr.
Om man sprang runt postens hus så hamnade man på Drottninggatan. Där fanns ett kondis med fantastiska tårtor. Där kunde man ibland springa på Tage Erlander och de andra gubbarna från Riksdagen strax intill. Det var på många sätt en vänlig tid.
Glimtar av minnen från Barnbidragsavdelningen:
Barnbidragsanvisningarna var numrerade men låg förstås i huller om buller när folk hade löst ut sina pengar. Vår uppgift var att lägga dem i nummerordning. Det gjorde man på ett smart sätt som jag numera inte kommer ihåg. Men somliga var skadade och ibland hade folk skrivit brev och bett om ursäkt samt förklarat vad som hänt, att kossan hade fått tag i avin och ätit upp halva osv. Det var ganska dråpligt många gånger.
Och så sa man ni.
Fru Gustavsson kommer jag ihåg. Hon var nog närmaste chefen, tror jag. Fröken Antonsson fick man heta som 15-åring.
Och så sa man ni.
Fru Gustavsson kommer jag ihåg. Hon var nog närmaste chefen, tror jag. Fröken Antonsson fick man heta som 15-åring.
Man fick som tjej inte ha långbyxor på den stängda barnbidragsavdelningen. Ville man ändå ha det om det tex var snöstorm ute, så fick man vackert byta om innan jobbet började.
Chefen över fru Gustavsson var en riktig chef - och man föstås. Han hade kostym och eget rum. Fru Gustavsson satt bakom en glasruta.
Man fick röka på toaletten som hade ett fönster inåt gården.
Och folkpensionernas talonger var hålkort. Det var en viktigare man som stod i ett speciellt rum och körde dem. Det slamrade rejält.
Vi var två 15-åringar från Vallentuna som jobbade på posten. Min kompis Kristina från Frösunda var utkastad hemifrån. Fosterfar tålde henne inte. Det fick hon och mamman bara acceptera. Hon bodde i inackorderingsrum när hon kunde och bar med sig allt hon ägde i en stor väska. Hon hade en liten transistorradio hon fått av mamman som tröst. Det var ju för j-t.
Sen var det två unga damer - Monica och Britt-Marie - som var giftasvuxna och som ägnade mycket tid åt att sola sig mörkbruna med hjälp av aluminiumfolie. I övrigt var det bara äldre damer med stora bakdelar, tyckte man då. Men alla var ju snälla.
Verksläkaren en trappa upp skrev ut Librium och Valium till alla som ville ha. Och en av tanterna for till Mallorca på semester vilket var ovanligt då. Hon berättade att hon köpte bantningsmedel - Preludin.
Chefen över fru Gustavsson var en riktig chef - och man föstås. Han hade kostym och eget rum. Fru Gustavsson satt bakom en glasruta.
Man fick röka på toaletten som hade ett fönster inåt gården.
Och folkpensionernas talonger var hålkort. Det var en viktigare man som stod i ett speciellt rum och körde dem. Det slamrade rejält.
Vi var två 15-åringar från Vallentuna som jobbade på posten. Min kompis Kristina från Frösunda var utkastad hemifrån. Fosterfar tålde henne inte. Det fick hon och mamman bara acceptera. Hon bodde i inackorderingsrum när hon kunde och bar med sig allt hon ägde i en stor väska. Hon hade en liten transistorradio hon fått av mamman som tröst. Det var ju för j-t.
Sen var det två unga damer - Monica och Britt-Marie - som var giftasvuxna och som ägnade mycket tid åt att sola sig mörkbruna med hjälp av aluminiumfolie. I övrigt var det bara äldre damer med stora bakdelar, tyckte man då. Men alla var ju snälla.
Verksläkaren en trappa upp skrev ut Librium och Valium till alla som ville ha. Och en av tanterna for till Mallorca på semester vilket var ovanligt då. Hon berättade att hon köpte bantningsmedel - Preludin.
