Livskris

Även solen har fläckar.

Så även mitt härliga liv.

(skrevs ursprungligen i samband med prinsessan Estelles födelse)

På Vallentunasjön innan barnen kom.
Min sambo Börre fiskar och jag röker pipa (Borkum Riff)

I detta kungliga glädjerus - som det väl alltid borde vara när ett litet barn föds - är det nog många som kommer att tänka på sina egna förlossningar. Åtminstone kvinnor som ju liksom inte kommer undan den skärselden. Hur det är med män kan jag av naturliga skäl inte riktigt svara på.

För min egen del sköljer minnena över mig med kraft i dag. Inte minst för att jag blev så nostalgisk över att berätta om mitt 70-tal härom dagen.

Så jag stövlar på av bara farten och jag gör det för min egen skull.

Ni som till äventyrs inte gillar det kan sluta läsa här. Följande är till för dem som har hjärta och kan tänka själva.

Efter mitt utomkvädeshavandeskap som akutopererades i vecka 16 den 8 augusti 1975 när sommaren var som allra hetast det året, var det högst ovisst om jag skulle kunna få några barn. Hela buken hade varit full med blod (allt lyftes ut och tvättades rent) och vänster äggledare (som sakta men säkert sprängdes av det växande fostret som fastnat där) opererades bort. Doktorn hette Margareta Nyman. Jag brukar säga att det är hon som är "far" till mina barn.

Hon sa nämligen:

- Det ser inte så ljust ut det här. Du har höger äggledare kvar. Den är tjock som en sytråd ungefär och har som en tratt i ena änden. Det är den som ska suga upp ägg från äggstocken men din ser rätt skruttig ut så det är frågan om det går. Men jag försökte peta upp den så gott det gick men återupprepningsrisken för ett nytt utomkvädeshavandeskap är mycket stor.

Jag har en tendens att lägga på mig vatten.
Dagen efter förlossningen gick jag upp
elva kilo av bara vatten.

Med tanke på att jag redan som 21-åring hade opererats för cancer var chansen att få egna barn plötsligt tämligen liten.

Sånt kan vara en bottenlös sorg för dem som drabbas men är ett öde som faktiskt delas av tio procent av befolkningen. 

Min sambo Börre hade visserligen en dotter sedan tidigare men ändå. Jag sa till honom att skaffa sig en annan kvinna, någon som kunde få barn. Han sa att det inte var så viktigt och jag skulle långt senare förstå varför.

Jag blev mot alla odds jag gravid igen och min förste son Ettan kom till världen 1977, samma år som kronprinsessan Victoria föddes.

Förlossningen gick fullständigt åt helvete. Värkarna stoppades då man misstänkte bäckenträngsel varpå jag kördes till röntgen.

- Vi rekommenderar absolut kejsarsnitt, sa röntgenläkaren. Men förlossningsläkaren som var en nitisk typ tyckte att det nog skulle gå den vanliga vägen.

Läkarna fick emellertid inte igång värkarna igen och rätt som det var satt barnet fast. Jag fick massor med lustgas och kunde till slut inte tala för mig själv och än mindre röra mig. På avstånd hörde jag hur jag skrek som en stucken gris och i journalen står att jag låg på maximal smärtnivå under minst tre timmar. Bakom mig satt Börre och åt köttbullsmacka. Skrämd, antar jag, böjde han sig ner och väste:

- Håll käften!

Smärtorna, lustgasdimmorna och paniken att inte bara kunna gå därifrån var total. Ett tag klev jag till och med av till en annan smärtfri tillvaro, innan jag drogs ner till helvetet igen - ett fenomen som är väl känt från krigs- och tortyrsituationer. Ettan började visa tecken på syrebrist och folk kom rusande från alla håll. Till sist föddes han sedan flera starka personer tagit spjärn med fötterna mot förlossningsbordet och av alla krafter dragit ut honom med sugklocka. Hans lilla huvud var demolerat och fullt av sår. Som tur var gick det bort. Men vi var båda i djupaste chock. Länge. I dag förstår jag att vi hade behövt kvalificerad hjälp för att komma över det som hänt. Dessvärre fick vi inte det. Vi var väldigt dåligt rustade för att åka hem och ta tag i livet.

Jag satsade på att försöka få prata med doktorn i samband med att jag skrevs ut men av det blev ingenting. Fem nyförlösta mammor togs in samtidigt i rummet.

- Ni är friska. Ni har bara fött barn. Åk hem och tag hand om era familjer så ses vi på återbesöket om två månader.

Jag fick inte en chans att få svar på vad som hänt. Så jag satsade på återbesöket.

- Hur i helvete kunde ni ge er till att ta risker med mitt barn?! Han höll på att få syrebrist!

- Än så länge bestämmer inte mammor hur förlossningar ska gå till, sa läkaren. Och det är tur det!

Vi var slagna i däck Ettan och jag. Det var en fruktansvärd tid helt enkelt. Vi var i chock båda två. I dag kan jag undra hur hans pappa mådde. Men jag tror inte han känner så mycket över huvud taget faktiskt.

När Ettan döptes var Börres dotter M med.
Att han hade ytterligare två döttrar med olika mammor
berättade han inte. 

Ettan var och är världens vackraste barn, det största underverket någonsin. Vad annars?

Han var alltid glad och gullig men plågades den första tiden av kolik vilket gjorde att vi på toppen av allt inte fick sova om nätterna. Ingen som inte varit med om det förstår vad det innebär.

Och det var aldrig tal om att dela på nattvaket. Börre måste ju jobba. BVC viftade bort problemet. Pojken var ju glad och social, som man sa. Vi fick Minifom som inte hjälpte. Till sist gick det inte längre. Ettan var sju månader gammal när det äntligen visade sig att han var allergisk mot komjölk, en åkomma som vanligen växer bort. I dag vet man att nio av tio kolikbarn lider av just det men det visste man inte då. Ettan fick sojavälling på licens och vi fick äntligen sova.

Min lille pojke växte upp till en solstråle som älskade sin mamma och sin pappa. Vi brukade sitta i varsin ände av vår svängda plyschsoffa medan han sprang från den ena till den andra med sina blöta småbarnspussar och vi låtsades kivas om vem som älskade honom mest. Jag minns hans sorglösa skratt. Han var trygg och lycklig. Det fanns inte ett moln på hans himmel.

Ingen har älskat dig så mycket som vår äldste son, Börre.
Ingen.

Tre år efter Ettans födelse kom Tvåan till världen - ett lika stort underverk han. När jag under graviditeten som alla andra blivande mammor skulle besöka förlossningskliniken kunde jag inte ens förmå mig att gå in. Personalen såg min ynkliga gestalt utanför fönstret och hämtade mig. Det var minnet av förra förlossningen som spökade med en fruktansvärd ångest som följd. Jag togs in i ett rum och min journal plockades fram.

- Oj då, sa läkaren. Så här ska man faktiskt inte behöva ha det 1980. Och det ska inte du heller. 

Jag fick där och då välja mellan ett planerat kejsarsnitt eller en normalförlossning med epidural. Narkosläkaren lovade dessutom att personligen komma i tjänst härhelst jag skulle föda. Det slutade med att jag togs in två veckor före beräknad förlossning, bedövades från midjan och nedåt med epidural, startades och förlöstes.

Vi hade bestämt oss för att bygga ut huset. Vi fick bygglov och tog ett banklån i mitt namn. Jag ville vänta med rivning och elände tills Tvåan var född men Börre hade bråttom. Han ville dessutom att jag skulle ge honom fullmakt att han plocka ut pengar från bankkontot på egen hand. Det var opraktiskt för honom att hela tiden behöva inhämta min namnteckning. Och jag skulle ju snart föda. Jag behövde få koncentrera mig på barnen.

Jag hade aldrig tidigare överlåtit ansvaret för min ekonomi på någon annan. Nu insåg jag att jag måste göra det. Efter sex år och två barn tillsammans så måste man ju kunna lita på varandra. Så jag skrev på. Börre började riva och riva och riva. Det kom virke, plåt och takpannor. Hantverkare kom och gick. Det var en enda villervalla hemma hos oss.

Jag tog ensam bussen till sjukhuset tidigt den morgonen när det var dags att föda. Börre låg kvar hemma och sov. Några timmar senare körde han Ettan till dagis och gick till bowlinghallen för att äta frukost. Jag minns att BB-personalen tyckte det var konstigt att behöva ringa in en blivande pappa på en bowlinghall. Men han brukade äta sin frukost där, förklarade jag. Han jobbade ju ensam i verkstaden hemma och kunde behöva träffa lite folk. Att han sedan flera månader hade nya intressen i bowlinghallen visste förstås inte jag.

1980 fick Ettan en lillebror.

Börre kom och vi hade en rätt behaglig dag i väntan på att Tvåan skulle födas. Jag kände inte ens att jag hade en underkropp. Den skötte sig själv och vi såg värkarna komma och gå på en apparat bredvid. Vi pratade, skrattade, drack kaffe och åt lunch (för min del passerad) innan jag plötslig kände att barnet låg mot stolen under mig. Barnmorskan trodde mig inte men jag behövde bara luta mig bakåt så var han född. Jag var inte ens svettig och kunde följaktligen direkt ta hand om den lille utan problem. Jag minns känslan av förvåning över att faktiskt kunna älska Tvåan precis lika mycket som Ettan.

Naturen är fantastisk.

Vi hann väl egentligen inte mer än hem förrän Börre stack.

- Jag åker och köper Expressen, sa han. Och så köper jag cirkusbiljetter till dig och mig, Ettan. Så går vi på cirkus på lördag.

Han kom inte tillbaka. 

Jag förstod ingenting. 

Vi hade inte bråkat och det fanns ingenting som tydde på att han tänkte dra. Tvärtom. Jag ringde sjukhusen, fältassistenterna och polisen. Jag ringde vänner och bekanta men han var och förblev borta. Till slut ringde en av hans kompisar och talade om var han var. När jag ringde dit för att be honom förbarma sig över den förtvivlade Ettan sa hans nya kvinna, hon från bowlinghallen:

- Det är väl inte mer synd om den där ungen än någon annan!

Och när jag fick prata med Börre så sa han:

- Om inte du kan få tyst på honom så ska jag minsann se till att han blir tyst!

Det var kanske värst av alltihop.

Den så kallade Storstrejken 1980 pågick, det fanns varken radio eller tv att sysselsätta en sörjande treåring med de två närmaste veckorna. Som tur var hade vi video och sagor på LP. Men det hjälpte inte. Ettan fick ingen ro. Han väntade på sin pappa som skulle ta med honom på cirkus.

Ettan klättrade upp på köksbordet och vägrade gå ner därifrån. Där satt han i två veckor och tittade ner mot vägen i hopp om att få se sin pappa komma. Ibland grät han, ibland ropade han och ibland ramlade han ner för att han helt enkelt somnade. Han slutade äta. Han grät och grät och grät. Men ingen pappa kom.

Vi hade ett posthorn av mässing. Det gick han ut på trappan och tutade i så att pappa skulle höra honom. Han klättrade upp på garagetaket för att försöka se sin pappa men såg ingenting. Han tog hammaren och slog sönder alla fönster i våra drivbänkar. Med en liten vass kniv högg han gång på gång i wellpappkartongerna som Börre hade lämnat tills själva arget övergick i tårar. Men ingen pappa kom.

Börre lämnade oss verkligen i underläge. Särskilt med tanke på att han hade rivit sönder huset. Och av banklånet fanns inte ett spår. Alla pengar var slut. Jag samlade hantverkarna som tack och lov så långt hade fått betalt. Och jag sa att jag nog inte skulle kunna betala mer. En av dem (gift med en kompis) tyckte att natura var helt okej för hans del. Jag avstod. Återstod alltså att försöka ta reda på vad som fanns av byggnadsmaterial under presenningarna utanför och på något sätt försöka fixa det själv.

Börre hade byggt igen den gamla ytterdörren och altandörren gick inte att låsa. Jag kunde följaktligen inte ens lämna huset förrän försäkringsbolaget efter en månad (av någon anledning som jag inte minns) kom med ett hänglås. De var säkert bara snälla. En kompis sågade ett hål i väggen med sin motorsåg och hjälpte mig sätta in en ny ytterdörr. Vår hemmagjorda spånskivesäng (sånt var populärt på den tiden) fick bli golv i hallen som förr var kök och där Börre hade rivit upp ett stort hål

Vi sov på sovrumsgolvet tills jag fick en gammal säng av mina föräldrar. Mina tonårssyskon och deras vänner hjälpte mig att sätta plåtfasad på huset och lägga tegel på taket. Samtidigt startade vi Vallentuna Revyn som kom att leva i 25 år. Vi släppte in skratten i huset som ett sätt att få luft och kunna andas.

Tvåan var också mjölkallergisk men vi fick sojavälling på recept. Åkomman var mer känd 1980. Ettan älskade sin lillebror. I sorgen efter pappan blev lillebror en tröst. Men han grät ett helt år tills hans immunförsvar inte fanns längre. Han var sjuk jämt. Hela nätterna höll han sig krampaktigt fast i mig rädd att också jag skulle försvinna. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han var med. Tvåan var dessutom öronbarn. Han hade nio öroninflammationer och lika många ögoninflammationer under sitt första levnadsår. Mammaledigheten var bara sju månader då. Och bara tolv dagar fick man vara hemma med sjukt barn. Jag som var statligt anställd hade ytterligare tio. Men jag förstår inte hur vi klarade det. Börre hade mycket lätt kunnat hjälpa till - och fått ett fungerande umgänge på köpet - men han var inte intresserad.

Han kom inte ens till dopet.

Börre kom inte ens till Tvåans dop. I samband med det hittade jag en natt en utmäteslapp från kronofogden på ett underhåll till en dotter jag aldrig hade hört talas om.

Upprörd ringde jag hans mamma nästa dag.

- Hur många barn har han egentligen?!

Hennes svar efter en lång stunds tystnad går till min privata historia.

- Hur många barn har du hittat?

Jag berättade detta för prästen som skulle döpa Tvåan och han såg till att jag fick veta. Förutom dottern M hade han dottern C och dottern B med olika kvinnor redan när vi träffades. Av någon anledning hade han inte ansett att han borde berätta det. Sak samma med hans övriga familj. Ingen sa något men alla visste. 

Ett år efter Börres försvinnande föddes ytterligare en dotter. Sex barn med fem mammor. Och inget av barnen har han betalat underhåll för. Med två av dem har han ytterst sporadisk kontakt någon gång per år förutsatt att de tar initiativet.

- Vi ansåg att det var lönlöst att begära underhåll från honom, sa en kompis som jobbade på Försäkringskassan. Vi visste ju att han hade alla dessa barn när han flyttade från dig och eftersom han är sin egen går det ju inte att driva in pengarna.

Det blev en stor besvikelse för mig. Jag hade hoppats att han åtminstone skulle få ett och annat obehagligt kravbrev som påminnelse om vår existens. Särskilt som jag fick ta hela det praktiska och ekonomiska ansvaret på egen hand. Men det fick han alltså inte.  Han lyckades tvärtom segla på en räkmacka genom hela sitt "föräldraskap".

En dag några månader efter att han stuckit skulle han faktiskt komma och hälsa på sin ledsne pojke. Ettan väntade och väntade. Plötsligt störtade han in genom dörren med orden:

- Hej Ettan! Här får du en grävskopa. Mamma hjälper dig att sätta ihop den. Hej då!

Och så försvann han innan någon av oss ens hunnit säga hej.

Ettan älskade den där vingliga grävskopan. Mycket mer än alla andra leksaker. Sånt känns.

- Han sitter på bowlinghallen och säger att alla har råd att äta T-benstek varenda dag om de vill, sa en av hans kompisar som var upprörd över vår situation. Det var knappt vi hade råd att äta alls. Utan hjälp och bistånd från min mamma hade det inte gått. 

Jag minns en natt sommaren 1980. Århundradets värsta åskväder brakade lös och pågick under några timmar. Det blixtrade och smällde något alldeles fruktansvärt. Ettan kunde inte sova och åskknallarna skrämde honom. Krampaktigt höll han fast i mig och grät hjärtskärande efter sin pappa. Medan blixtarna lyste upp vårt sovrum kunde jag se Börre för min inre syn. Jag kunde se hur han med kråsskjortorna och kristallglasen som han hämtat satt och skrävlade om sin egen förträfflighet utan att bry sig det minsta om Ettan som sörjde sig sjuk.

I den stunden hatade jag dig, Börre.

Sedan var det bara vi. Men vi var också en liten fin familj,
tröstade barnsköterskan på BVC

Det hände en gång att Ettan och jag mötte Börre på torget. Han passerade oss med en meter utan att så mycket som böja sig ner och säga hej till sin ledsna treåring. För övrigt hörde han inte av sig. Inte en enda gång på över 30 år har han på allvar frågat efter sina barn.

Jag kommer aldrig att kunna förstå det. 

- Jag förstår att du inte förstår det, sa han vid ett tillfälle utan att förklara sig närmare.

Med det svaret fick jag helt enkelt låta mig nöjas.

- Jag förstår egentligen inte vad det tog åt mig den gången, sa han inställsamt vid ett annat tillfälle.

Men någon närmare förklaring fick jag aldrig. 

Och jag förstår fortfarande inte.

När vintern kom det året satt jag en kväll i mitt kök och tittade ut. Barnen hade somnat och den första snön föll tung utanför. På skolgården på andra sidan vägen körde plogbilarna i skytteltrafik. Min uppfart var säkert 50 meter lång och jag undrade hur i all världen jag skulle kunna ta mig till dagis med barnvagnen nästa morgon för all snö. Jag drack te i min ensamhet och släckte lampan efter att utan framgång ha försökt räkna ut hur jag skulle kunna betala alla våra räkningar. Jag hade gått ner till 75 procents tjänstgöring strax före förlossningen - vi var ju trots allt två! - och fick därför en betydligt lägre moderskapspenning än jag annars skulle ha fått.

Plötsligt svängde en stor traktor med starka strålkastare upp på min uppfart. Jag blev så rädd att jag kastade mig på golvet för att inte synas. Traktorn plogade till min stora förvåning hela planen framför huset och därefter också hela uppfarten innan den plötsligt bara försvann lika snabbt som den hade kommit.

Nästa gång det snöade kom traktorn tillbaka och så fortsatte det två vintrar i rad. Jag vågade aldrig ge mig till känna. Var det ett misstag skulle han kanske sluta ploga och hur i all världen skulle vi då klara oss?

Efter två år hade vi lyckats lappa ihop huset, mina tonårssyskon och jag, så att det gick att sälja. Och när tredje vintern kom ringde jag de nya ägarna och frågade om någon hade plogat åt dem.

- Nej. Varför tror du att någon skulle göra det?

Så vem var min välgörare?

Jag vet än idag inte vem det var men så mycket vet jag, att det var inte Börre. Det har jag frågat honom om. 

Så här slutade mitt sjuttiotal. Jag tänker nästan aldrig på det numera. Det gör helt enkelt för ont. Börre och jag har en helt okej kontakt numera - eller hade åtminstone tills ett antal illasinnade nätstalkers började ringa honom och ställa frågor om huruvida jag är skulden till att han inte har kontakt med sina barn. Han har av pur förvåning antagligen bara hållit med. Varför skulle han erkänna för en tokfan från Tjörn att han faktiskt struntar i sina barn? 

Mina barn är stora nu. De har egna barn och är väldigt bra pappor. Ovanligt bra till och med. De vet bara alltför väl hur mycket bra pappor betyder. De skulle aldrig kunna svika sina barn, låta bli att betala underhåll eller hänga ut dem på nätet. Det går fetbort helt enkelt. Och just därför är jag extra stolt över dem.

Jag tackar min familj för all hjälp och skyddsnätet som gjorde att vi klarade oss. Börre har aldrig lyft ett finger för att ta sin del av ansvaret. Han har inte ens haft vett att vårda kontakten fast vi har räckt ut våra händer många gånger. Inte minst när Tvåan gifte sig för några år sedan. Han är helt enkelt inte intresserad. Han brukar emellertid gnälla över att pojkarna aldrig kommer och hälsar på. Jag har sagt att det är han som måste anstränga sig. Det lilla ordet förlåt skulle göra susen. Men på det örat lyssnar han inte.

Jag tjatade på mina barn att de skulle acceptera sin pappa som han är och försöka hålla någon sorts kontakt med honom för att han kort och gott är ett trevligt sällskap. Jag tjatade i åratal tills de sa ifrån på skarpen. Antingen fick jag sluta tjata eller så skulle de ransonera kontakten med mig också.

- Jag förstår inte dig, säger Ettan som av förklarliga skäl är mest förbannad.

- Efter allt vad idioten har ställt till med. Hur kan du överhuvud taget prata med karln?

Ja, varför gör jag det?

Eller varför gjorde jag det får jag väl säga efter detta blogginlägg.

Ja, det är frågan.

Han var ju bara en biologisk funktion, som någon sa. Det måste han ha ansett själv.

Ja, jag vet inte.

Jag är inte mycket för hat. Jag är den naiva, överseende och förlåtande typen.

Jag önskade mina barn en pappa och Börre var min förlorade pusselbit.

Men det är länge sedan nu.

Pusslet finns inte ens kvar.

Tillägg 11 augusti 2016:

Det hände naturligtvis en hel del senare också. Efter nio år ville Ettan ha kontakt med sin pappa och jag fixade fram ett telefonnummer i Norge där han bodde då. Ettan ringde men ingen svarade. Saken föll i glömska men ett år senare ville Ettan ringa igen. Den gången svarade Börre och sa:

- Men hej Ettan! Hur mår du då?

Han fann sig direkt. Inte en sekund av tvekan fast han inte sett sin son på tio år. Och efter artighetsfraserna tog samtalsämnena slut. De hade inget att prata om.

- Får jag tala med mamma!

Jag tänker åtminstone inte just nu berätta vad som hände sedan men på 90-talet hade vi minst tre repriser Börre och jag innan det hela var över. Jag ville så gärna laga min familj men det slutade varje gång på samma sätt. Han gick så ofta vilse liksom.  


1990 jobbade han backstage i Vallentuna Revyn.
Här i Personalrevyns tokföreställning

Han kom när de tog studenten.
Och en (1) gång var de till och med på Grönan
Det kanske var runt 1995-1996.

För drygt tio år sedan (2005) skulle jag i samband med ett humanitärt hjälpprojekt ta tre handikappbussar till Tjernobylområdet i Vitryssland. Jag behövde en mekaniker och ringde Börre. Han var skyldig mig lite hjälp, tyckte jag. Jag var trots allt både mamma och ställföreträdande pappa i 20 år.

Han ställde upp, fick bussarna i besiktningsbart skick och körde dessutom en av dem till Minsk - mot att han faktisk fick en gratisresa med allt betalt över Östersjön, genom Lettland och Vitryssland samt (sedan vi lämnat bussarna) genom Ryssland längs de baltiska staterna, flera dagar i Moskva och därifrån flyg hem. 

Det var med andra ord en mycket eftertraktad resa som han förmodligen aldrig skulle ha kunnat göra själv. 

Det var alltså ingen välgörenhet från hans sida eller ens någon gentjänst till mig som gjorde att han ställde upp. Jag vill bara klargöra det. Icke desto mindre var det trivsamt att ha honom med.

Ovan ses vi och alla dubbelhakorna i ett tidningsklipp från Novozybkov, Ryssland, tillsammans med dåvarande borgmästaren i samband med ett besök på ett sjukhus. 

Börre var alltså en stor tillgång på resan - vi var tre chaufförer, en tolk och jag. Han är en duktig yrkesman och en mycket trevlig person som kan verkligen föra sig i alla sammanhang. Flera gånger kände jag mig till och med stolt över att presentera honom som far till mina barn. Mycket märkligt. Det finns inga hard feelings alls mot honom från min sida.

Varje dag ringde jag hem till våra då vuxna barn och Börre sa: 

- Hälsa!

- Du kan få prata med dem om du vill.

- Nej, det tar vi en annan gång. Det är så dyrt att ringa från Ryssland. 

Fast det var min telefon. Och min telefonräkning. 


Och han var med på Tvåans bröllop 2007...

Men det var väl ungefär allt...

***

Min avsikt med att berätta om Börre har ifrågasatts. 

Jag, som i mitt yrke i decennier har låtit människor av alla slag komma till tals om sina liv anser att jag har en alldeles självklar rätt att berätta min historia. 

Mina barn tvingades växa upp under förhållanden som jag inte kunde vare sig förutse eller påverka. Det var en total livskris för mig. Mina barn blev ignorerade och utelämnade åt sitt öde av den person som borde ha stått dem närmast och älskat dem mest. Det är och förblir en gåta omöjlig för mig att förstå. 

Det finns säkert förklaringar - och jag har mina aningar - men det är inget jag offentligen tänker spekulera i. Det har inte ens med mig att göra. Det som hände blev emellertid mitt livs trauma och det har jag alltså en självklar rätt att berätta om. 

***

Börre avled den 11 februari 2018 efter en tids sjukdom.
Det är hemskt och tragiskt på alla vis.

Mina barns far somnade in för gott i söndags morse den 11 februari och påbörjade sin färd mot himlen. Han är hos de sina nu, glad och stark som förr och utan smärtor. Hur barnen tar det återstår att se. Kanske får de träffas nu för första gången. De känner ju inte varandra.

Innan det var för sent lyckades vi - hans fru och jag - med gemensamma krafter förmedla en kärleksfull hälsning från Börres alla barn, även de som bara längtade och längtade och längtade men aldrig fick hans uppmärksamhet. Allt för att han skulle kunna gå sin väg utan ångest. 

Han log, säger hustrun som kramade om honom med hälsningen. Tack tack tack, säger jag. Det kanske lättade hans börda för en sådan måste det rimligtvis ha varit.

Skulle man kunna tro.
Men så var det inte.
Grabbarna fick rätt. Han brydde sig inte.
Det får emellertid berättas vid ett senare tillfälle.